Invandraren..

..det e jag!

 Det var längesen jag kände det..men går-kvällen påminde mig om hur det är..
..utanförskapet!

Kanske beror det på att jag inte varit  en grupp med strikta spanska människor på ett tag, inte ens peruanerna. Jag hänger mest med svennar och Alex och då pratar vi till varan och inte i grupp.

Händelsen inträffade igår på väg till salsafesten med 3 från min salsakurs. Alla som tar salsalektioner på Chango var specialinbjudna till en klubb som låg längst bort i Barcelona..men visade sig vara awesome :)

I alla fall, poängen här är att jag igen fick känna på utanförskapet. Det var lite som när jag var i Frankrike i somras och hängde med Elvires kusiner. Man är där, man hänger på gruppen, går dit de går, gör det de gör, ställer random frågor, men för det mesta inte förstår någonting av vad de andra pratar om. Det kan vara för att dom pratar fort, pratar mumligt eller anvnänder slang, uttryck och sammanhang jag inte förstår.

Igår var det nog lite av allt på samma gång medan vi var ute och gick till tunnelbanan.
jag var där, jag var med, ställde frågor och vilka dom var "lära-känna-fraser" ni vet, basics, men ändå inte riktigt med på noterna.

Katalanerna var trevliga. Eller, inte de trevligaste jag träffat, men absolut inte otrevliga, utan vanliga. Nästan lite svenska. Jag fick känslan av att vara i en grupp av nya människor i en småstad i Sverige.

Jag vet att språket är nyckeln. Min spanska är ännu stapplande när jag inte är i mitt essé och det är såklart anledningen till att jag inte hänger med, så 50% av problemet är ju detta. Än en gång återkommer jag dock till det som jag visste innan, som jag faktiskt undersökte i min c-uppsats i Penn State, att mottagarens respons är SÅÅ viktig i språkbristliga situationer.

Denna grupp av katalaner var trevliga, men pratade mest mellan varann. Det är ju ingen hemlighet att jag är utlänning och snubblar på grammatiken, så det visste dom. Trots detta så var det ingen av dom som ansträngde sig inte ens lite för att inbjuda mig i konversationen. Dom pratade mellan varann, om sitt, på sitt sätt. Där, kom utanförskapet. Jag måste ändå säga att jag är bra på att nästla mig in i grupper, men om gruppen inte är mottaglig så går det ändå inte.

Nu var det inte så super-illa igår, men jag kände det.. Det påminde mig om hur viktigt det är att vara välkomnande mot människor och erkänna dem i gruppen, oavsett språkbrister, men självklart särskilt viktigt när språket är en issue.

Det är därför jag finns.. katalysatorn! Som har upplevt båda sidorna av myntet och vill försöka göra allt jag kan!

Amen :)